Så som du tränar, så tävlar du!

Att arbeta för ett aktivt medarbetarskap är att visa detta i handling varje dag. Visst finns det specifika inledande steg för företag och organisationer att ta när de väl satt det på sin agenda. Dessa inledande steg kan ofta handla om formella insatser där t.ex. konsulter kommer in och levererar föreläsningar, workshops, coaching och andra lärande interventioner. Dessa kan också med fördel följas upp med insatser där konsulten vid behov utbildar någon intern medarbetare (hr-utvecklare, hr-partner, processledare etc.), s.k. ”train the trainer”.

MEN, här har vi, enligt mig, nått en viktig punkt där vi måste stanna upp och fråga oss vilket är syftet med utbildningarna, utvecklingsinsatserna och interventionerna! Som jag ser det måste hela processen från denna punkt genomsyras av ett samarbete mellan kund och konsult. Det absolut viktigaste är att det blir klart för kunden vad som är målet och att konsulten bistår med hjälp så att båda parter har en gemensam förståelse om vad som ska göras för att nå målet. I ett inledande skede är det ofta svårt för kunden och konsulten att veta vad som ska göras och vad som ska komma ut ur samarbetet. Detta har inte att göra med bristande kunskaper och kompetenser utan det har mer att göra med kulturella skillnader dem emellan och skillnader i grundläggande antaganden. Dessa skillnader måste fokuseras i processen där kund och konsult tillsammans navigerar.

Vad jag då menar i titeln mellan träning och tävling är en liknelse från sportens värld. Där finns det inga otydligheter i titelns innebörd. Det är en självklarhet, en vedertagen sanning, att du kan omöjligt tävla på topp och du inte tränar på topp varje dag. ”Nöta” är ett ord som jag kommer att tänka på. Likheten till det aktiva medarbetarskapet (tävling) är att det utvecklas och bibehålls genom det dagliga (informella) beteendet varje dag (träning). Det kan inte kokas ner till medarbetarsamtal eller dokumentation som kan uppfattas fostrande av de anställda. Medarbetarskapet utvecklas, tolkas och omtolkas gemensamt av dem som ska agera ut det där målet måste vara att det ska UTÖVAS och inte DISKUTERAS. Denna mening må kännas onödig då den känns självklar. Men är den det när vi kommer till kritan? Krävs det inte omfattande förutsättningar, genomtänkt planering och träning? Och hur ska träningen utformas? Ska den vara på arbetsplatsen med dem som ingår i medarbetarskapet (on site) eller ska den vara off site där valda chefer och/eller medarbetare ska få chansen att utmana sig själva? Vad anser du?

Beteendets kraft framför tillsynes svaga ord

Flertalet företag och organisationer arbetar idag fram policys som ska vägleda medarbetare och chefer hur de ska förhålla sig till sina arbeten, varandra, kunder, ja, hur hela verksamheter ska ledas och bedrivas. Policys kan beröra allt från kommunikation, samverkan, arbetsklimat, ledarskap och medarbetarskap till kvalitet och säkerhet. Tanken bakom policys är att det ska skapa tydlighet och fungera som stöd när så behövs. Där finns egentligen inget negativt att kommentera kring policys som sådana. Det som går att reflektera kritiskt kring är på sättet som de framställs och sedan missbrukas eller missas att brukas.

Vad det gäller hur policys kommer till så upplever jag att ett vanligt fel är att policys skapas av expertgrupper och/eller ledningsgrupper utifrån ett top-down perspektiv. Det skapar brister i engagemanget, ägarkänslan och lojaliteten gentemot policyn bland de många medarbetare som ska efterfölja den. Medarbetarna kan helt enkelt inte känna igen sig i policyn trots att den berör just dem. Policyn läggs åt sidan, där finns ingen tydlighet i hur den ska införlivas och följas upp i organisationen, och därför faller den i glömska och kommer inte att brukas när den som mest behövs. Varför är det så att de personer som utvecklar något, t.ex. en policy, ofta är helt andra människor än de som ska implementera och efterfölja den? Varför är det så att inledande (relativt billiga) planering- och utvecklingsfaser ska snabbas på när det ökar risken för att förlänga den (relativt dyra) implementeringsfasen? Detta kan säkert förklaras på flera olika sätt, och kanske rent av förkastas!

Jag har dock ett exempel som jag vill ta upp. Exemplet förtäljer inte hur policyn är framtagen, vilket kan vara enligt alla konstens regler. Vad som dock är glasklart är att policyn inte efterföljs i beteende även om intentionen var av bästa sort.

En chef fick reda på att det hade uppstått slitningar mellan några av de medarbetare som chefen hade ledningsavsvar för. Chefen, som är en ambitiös sådan och vill framstå som en bra och handlingskraftig chef kallade in medarbetarna för privata samtal. Chefen fick på så vis in tillräckligt med information, enligt chefen själv, för att analysera situationen, diagnostisera problemet och delge sin lösning inför gruppen. Det hela togs emot förhållandevis väl där den ena sidan var nöjd och den andra var ganska nöjd. Men, problemet försvann inte i den utsträckningen så att chefen skulle bli nöjd. Frågan som uppstod var: varför? Ja… inte vet jag men det har skapat lite frågor:

– Analyserade chefen problemet själv utifrån sina antaganden eller var det ett gemensamt analysarbete?
– Testades diagnosen av alla involverade eller antogs den såsom att alla delar chefens antaganden?
– Var det någon som tog policyn till hjälp som nämner bl.a. följande begrepp: öppen kommunikation, lärande organisation, prestigelöshet, individuellt ansvarstagande, samarbete och bemötande?

Detta är ett exempel på hur ”gott” och normdrivet beteende (chefen tar på sig ansvaret att lösa andra vuxna människors problem och rädda deras ansikten) kan utan eftertanke slå lite snett. Chefens beteende har ett starkt signalvärde och allt i beteendet bara skrek ut: inget av det som nämns i policyn gäller när vi ställs inför en situation som behandlas av densamma, den brukas inte och vi väljer istället att lägga locket på så fort som möjligt på bekostnad av gruppens utveckling! … om nu policyns ord bara hade varit…

Vad tycker du om det jag har skrivit? Något speciellt som du håller med om, har en annan åsikt om eller är jag otydlig? Kommentera gärna så utvecklar vi det tillsammans!

Därför jobbar vi med medarbetarskap

Precis innan jag satte mig ner för att skriva så slog det mig plötsligt. Jag brukar fråga ”varför ska vi jobba med medarbetarskap?” (se även inlägg 20 augusti). Inte bara har det en negativ framtoning utan det känns nästan som att jag försvarar mig själv innan jag ens har satt igång. Jag bestämde mig därför att ändra på titeln, kanske för gott, och istället för att besvara frågan varför, väljer jag att tydliggöra därför.

Jag kan redan nu försäkra dig att detta inlägg kommer bli kortare än de första. Och orsaken till det är att det finns så tydliga indikationer som pekar på positiva samband mellan medaretarskap och önskade utfall i företag och organisationer. Det finns inte mycket forskning om medarbetarskap som ett specifikt begrepp. Men om vi förstår medarbetarskap i termer av deltagande processer, sakkunskap, kompetens, psykologisk förmåga och sociala förutsättningar att bygga effektiva arbetsrelationer, samsyn i frågor kring mål, roll och uppgift, och förhållandet mellan ansvar och befogenhet, så finns det en uppsjö av forskning. Och den forskningen är INTE otydlig. Den pekar i stort sätt åt ett gemensamt håll som gagnar både arbetstagare och arbetsgivare. Visst, det finns studier som inte kommer fram till något men själv har jag inte sett några studier som säger: tydlighet och samsyn i hur medarbetare utför sina arbeten leder till ineffektivitet! Utan vidare utlägg sammanfattar jag det såhär: medarbetarskap har ett positivt samband med produktivitet, effektivitet, kommunikation, motivation, och ett negativt samband med personalomsättning. Min egen forskning visar att sambandet mellan medarbetarskap (inkl. både chefens och medarbetarens perspektiv) och kreativt arbetsklimat är upp till 150 % starkare än sambandet mellan klimat och ledarskap (som bara inkluderar chefens perspektiv).

Med det sagt så kvarstår bara tiotusenkronorsfrågan: varför gör inte den praktiska verkligheten det som den akademiska overkligheten redan vet? Ja, jag vet inte… för att forskningen inte förmedlas så att den når ut, för att forskningen sätter invanda maktstrukturer på kant, för att beställaren inte vet han eller hon behöver, för att konsulten säljer sitt behov att utveckla och inte beställarens behov att utvecklas… eller vad är det?

Vad tycker du om det jag har skrivit? Något speciellt som du håller med om, har en annan åsikt om eller är jag otydlig? Kommentera gärna så utvecklar vi det tillsammans!

Att ta ansvar för samstämmigt beteende

Vem ansvarar för medarbetarskapet? Eller rättare sagt: vem ansvarar för ditt medarbetarskap? Ytterligare en fråga av samma karaktär men som gör det lättare att arbeta med ansvarsfrågan är: vem ansvarar för att skapa samstämmigt beteende? Utan att blinka menar jag att svaret är lika enkelt som odiskutabelt. Det är DU som är ansvarig! Visst är det så att du ensam inte kan bestämma hur medarbetarskapet ska utvecklas men i varje läge är det ditt ansvar att påtala och påverka så att de i din omgivning vet vad du står för. Du har kanske inte beslutsrätt och därför kan du inte hållas ansvarig för resultatet, men processen fram till resultatet är ditt ansvar. Samla information, ta initiativ, presentera din ståndpunkt, visa mod, integritet och lojalitet. Detta är att ta ansvar för ditt medarbetarskap.

För att tydliggöra kopplingen mellan medarbetarskapet som ett abstrakt begrepp och daglig praktik på arbetsplatser väljer jag att diskutera samstämmigt beteende. Samstämmigt beteende bygger på att det finns samsyn. En typ av gemensam mental karta eller kollektiv medvetenhet. Det är utifrån dessa som vi kommer fram till en gemensam målbild, vilken roll jag ska ta och hur den förhåller sig till andras roller, vilka arbetsuppgifter som jag ska utföra och vilka som andra ska utföra. Om det inte finns samstämmighet i detta så betyder det att det finns mer eller mindre spår av kontraproduktivitet.

Detta är såklart enklare att prata om än att genomföra i skarpt läge på en arbetsplats. Mitt förslag att ta sig an utvecklingsarbetet mot samstämmigt beteende är att sätta upp en systematisk process:

1. Prata om det – vad är samstämmigt beteende mellan dig och dina arbetskamrater?
2. Identifiera – var, när och hur uppstår samstämmigt respektive kontraproduktivt beteende och går det att identifiera gynnsamma förhållanden och riskfyllda situationer?
3. Medvetandegöra – hur kan du uppmärksamma orsaker och identifiera dessa för dig själv och andra?
   (Kommentar: att identifiera och medvetengöra för dig själv är en sak, men att kritisera och påtala svåra, obehagliga och ångestframkallande situationer för sina arbetskamrater är något helt annat. Grunden för att kunna hantera detta måste byggas med eftertanke redan under punkt 1).
4. Möjliga effekter – vad är förhållandet mellan samstämmigt/kontraproduktivt beteende och t.ex. trivsel/arbetsprestationer?
5. Ditt ansvar – vad är din roll och vad kan du göra för att medvetandegöra och utveckla samstämmigt beteende i de dagliga arbetsrelationerna?
6. ”Guiding princibles” – skapa en handlingsplan hur du och dina arbetskamrater kan gå tillväga. Dvs. specifika praktiska tips blandade med mer övergripande värderingspunkter.

Låt nu inte resultatet av den föreslagna processen mynna ut i ett hyllvärmande policydokument. Policys är levande dokument som ska användas när så bör. En policy ska förankras så att den efterlevs. Den ska begära att alla ha de befogenheter som krävs för att de ska kunna ta det ansvar som behövs. För i ärlighetens namn så finns det gott om ansvarstagande ledare i vårt land. På våra arbetsplatser kryllar det av föräldrar som per definition har det svåraste ledarskapsansvaret som finns. Vidare är det så att många av dem visar prov på ytterligare ledarskapsansvar genom att hantera familjens ekonomi, husets underhåll och barnens idrottsliga utveckling på ideell basis. Hur kan det då vara så att många av dessa naturliga ledare inte tar ett lika stort ledaransvar på sin arbetsplats? Jag menar att detta är en fråga som många medarbetare måste ställa sig. Vad kan och bör de göra för att flytta fram sin position? Likaväl menar jag att det finns många arbetsgivare som måste ställa sig frågan vad det är i deras organisation (kultur, klimat, historik, chefsbeteende, kommunikation, symboler etc.) som gör att deras medarbetare inte tar det ansvar som de så tydligt är kapabla att ta.

Vad tycker du om det jag har skrivit? Något speciellt som du håller med om, har en annan åsikt om eller är jag otydlig? Kommentera gärna så utvecklar vi det tillsammans!